Då, nu och sen

Fyra dagar, det är allt som är kvar av mitt högstadieliv. Ja, det här är ännu ett såndärnt om gammalt och nytt och sorg och lättnad och ni kanske inte bryr er eller orkar läsa men fuck u this is my blogg lol swag. Håll dig till saken tack. 
Jag kommer ihåg morgonen jag skulle stiga in i de läskiga och krångliga koridorsystemet i högga. Först var jag lugn som en filbunke och fierce och confident och allt vad det heter men sen höll jag på och sket ner mig när jag och Maja skulle öppna dörren för att kliva in och försöka hitta vår plats i tillvaron. Haha så små kan man tycka, men ändå ack va stor man kände sig. Man va ju inget litet lågstadiebarn längre. Niorna bitchblickade och var helt onåbart mycket större och mer maktfulla. Nu har det gått tre år och jag är en sån nia som snart ska stå och få mitt avgångsbetyg av vår kompis rektorn och skaka hand och allt vad det heter. Le och sjunga och va så jäkla powerful, kung liksom. Och sen kommer en sommar svischa förbi och mitt i allt är man dendär lilla sjuan igen, nervös och förvirrad (lusses korridorer är fan hundra gånger mer komplicerade än öhs två raka). Trots att det känns lite läskig och crazy är jag helt säker på att även det kommer fixa sig. Kommer nog inte ens hinna blinka före man ska börja välja vilka tårtsmaker man ska ha på studentpartyt. Tack och godmorgon 




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0